Linnes resor genom Korsberga

Skrivet om Korsberga

Utsikt mot Korsberga kyrka. Vägen från Vetlanda.
Foto 1956

Åt Korsberga
Carl von Linné reste genom Korsberga vid två tillfällen, 23 maj 1741 och 6 maj 1759.

CARL LINNAEI
ÖLÄNDSKA OCH GOTLÄNDSKA RESA
1741

Maji 23
EN JORDART, som var mörk till färgen men sades bli blå när det regnade, låg bredvid vägen på Brankullen i Korsberga socken,1/4 mil förrän man kom fram till Stockatorp. I henne lågo svarta, knottrige stenar bestående av mica*.
RESAN gick fort hela natten ifrån Vitlanda till Stockatorp 1 7/8, till Nöblöv 1 5/8 mil. På denna vägen hade vi Yxhulta backar 1/8 mil upp- och nedföre.

*Glimmer

Redigerad av Carl-Otto von Sydow
WAHLSTRÖM &WIDSTRAND 1975

CARL LINNAEUS
SKÅNSKA RESA
ÄR 1749

Majus 6
VETLANDA, kvart 5. Vägen blev backug och besvärlig åt Korsberga.
ENEBUSKAR Fl.824 växte högre och rakare, än man gärna finner på något ställe...
TIMRET i de gamle husen vid Korsberga hos pastor Johan Telander var det allra utvaldaste, ty man fann, att diametern av stockarna var ofta över en aln. Sådant timmer finnes numera svårligen, sedan lantmannen så mycket sveder skogarna till lyckor...
STENART, till färgen något grönblå och med dylik jord omgiven, låg bredvid vägen på östra sidan i Korsberga socken och på Brantkullen, 1 kvart förrän man kom fram till Stockatorp...
JÄTTEBRUNN, sådan som i Västergötland kallas jättegryta, sågs på en backa, som kallades Jättebrunnsliden, över viken man reser, förrän man kommer till Stockatorp. Här låg en jättegryta överst i berget åt sjösidan av mer än en alns djup och bredd, artigt utsvarvad. Om alla jättegrytor äro svarvade av vatten, som vi denna tiden föreställa oss, så mäste otvelaktigt denna gryta, som ligger så högt mot vattnet, vara flere tusende år gammal.

Redigerad av Carl-Otto von Sydow
WAHLSTRÖM &WIDSTRAND 1959

Tillbaka till

Biografi

Ur
Tusen År i Småland
Elin Wägner

"[...]Pleijel och Bexell har gett ut skildringar från småländska och öländska prästgårdar under slutet av förra seklet, skrivna av anhöriga, barn eller barnbarn. Var och en har sin karaktär och sitt intresse, men det faller sig naturligt för mig att välja ut den ponténska prästgården i Korsberga, därför att den spelade så stor roll inom en vidsträckt rayon [...] Det hände så bibliska saker förr. Folk som plötsligt blev sinnessjuka brukade störta till prästgården, drivna av en plågoande som bannade eller bad genom deras mun.
[...]På den tiden var det tredje generationen Pontén som tog vård om sinnessjuka och gjorde dem bra.
Det var riktigt högtidligt att besöka den gamla prästgårdsbyggnaden där den förste Pontén bodde. Den står kvar och ser så oansenlig ut med sina små oregelbundna fönster men vilken tillflykt i mänsklig förtvivlan har den inte varit. Johan Pontén studerade först till naturvetare av böjelse[...] Han fortsatte emellertid sina studier och arbetade sedan i den dubbla kallelsen som läkare och präst. Vid farstubron framför den gamla prästgården stannade bondskjutsarna med de våldsamma sinnessjuka som var bundna med rep eller kedjor. Den ponténska släkttraditionen berättar att då kom prosten Pontén ut, satte sig på flakvagnen, fångade och behöll den sjukes blick. Efter en stund sa han: "Nu kan ni lösa honom!"
[...] Ponténarna uppfostrade så småningom folket i Korsberga till att handskas med dessa sjuka. Nu är Korsberga införlivat i länets sinnessjukvård, och hemvården som i början rönt mycket motstånd är använd och erkänd av fackmän.[...]"

Citat ur Elin Wägners bok Tusen År i Småland utgiven 1939.

Återutgiven av SAGA Egmont förlag 2020